Lite hårdare

Som sagt, jag är uppväxt med metal, hårdrock, death metal, black metal, thrash metal och nu-metal. Dagens inlägg blir något i den hårdare skolan - för ibland är det rätt skönt när musik är hård, gungig och rätt snabb.

Meshuggah är ett av banden som ligger mig närmast hjärtat. Jag upptäckte dom rätt sent - år 1998 när dom precis släppt skivan "Chaosphere". Men idag kan jag stolt säga att jag har majoriteten av bandets släpp hemma i skivhyllan.

Meshuggah spelar en svängig, rytmisk och rätt komplex metal med en hel del polyrytmik (flera taktarter samtidigt) och för några år sedan tog man steget från sjusträngade gitarrer till åttasträngat muller! Episkt.

Min personliga favoritplatta är faktiskt just "Chaosphere". Ljudet, produktionen och låtarna luktar blod och smuts och tyngden på skivan är som ett pansarånglok. Ta låten "New Millennium Cyanide Christ" som exempel. Det blir inte hårdare än detta:



Ett annat band som spelade stor roll för mig är At the gates. Dom skapade och banade väg för det så kallade "Göteborgssoundet" med snabb, melodiös och hård thrash metal.
Skivan "Slaughter of the soul" går fortfarande varm där hemma och jag måste säga att albumets genomgående industrikänsla är precis den som tilltalar mig på "Chaosphere".

Jag missade tyvärr At the gates limited edition "comeback turné" för något år sedan. Fan fan fan fan fan. Men bandet har släppt DVD:n "Flames of the end" med massor av fint livematerial från denna reunion - och detta släpp ska nog hamna på en önskelista framöver. Herreje!



Sist men inte minst: Darkane. När jag köpte debutskivan "Rusted Angel" 1999 slöts cirkeln gällande de tre banden som jag lyssnat på mest inom metal. På skivan sjunger dessutom min kompis Lawrence Mackrory som jag spelade med i bandet Seethings år 2002-2003.

"Rusted Angel" innehåller precis allt: Sjukt bra låtar, snygg produktion med lite rostigt sound, grymma musiker, orkesterarrangemang och ett härligt sväng. Utan att överdriva så tror jag att jag lyssnade på detta album 2-3 gånger om dagen i 2 år. Galet. Men galet på ett bra sätt!



Avslutar detta metal-inlägg med första spåret från Diabolicals fullängdsdebut "Synergy". Jag var 18 år gammal när vi spelade in plattan och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse. Här kommer "Suicidal Glory".