Morfar var jazzbasist. Han lirade på allt ifrån diverse mogendanser (som det kallades på den tiden - tror jag) till Finlandsbåtar och klubbar med olika gubbjazziga band. Hemma i morfar och mormors lägenhet fanns massor med mandelkubb, kokostoppar, Grappo, LP-skivor och en fin gammal kontrabas.
Ärligt talat så gillade jag inte jazzmusiken som morfar envisades med att spela upp där hemma. Allt gick i samma tempo och det var väldigt mycket vibrafon-tingeltangel. Hela tiden. Det ville aldrig sluta. Men kontrabasen stod där och blängde på mig. "Kom igen nu grabben, jag vet att du vill".
När jag började fjärde klass hade jag bestämt mig. Nu var det dags för musikskola och...inte kontrabas? Nej, jag ville spela saxofon. Detta guldfärgade instrument som brölade i allt ifrån de mest finstämda balladerna till den sjukaste frijazzen. Eller ja, så tycker jag ju idag. Då ville jag ju bara blåsa och kolla om det kom ut någon ton.
Men...jag kom inte in för 1000 andra ville också spela saxofon så jag kom in på andrahandsvalet: Kontrabas. Kontrabasen var stor som ett hus men det var ju jag med så the deal was done.
Ärligt talat så hade jag börjat snegla mer och mer på kontrabasen redan innan jag blev nekad en spot som saxonfonlärling. Detta iom att jag på sommarlovet innan fjärde klass såg en dokumentär om Elvis och...jag menar, ärligt talat: Kontrabas är ju det enda instrumentet som man kan snurra runt, dansa med, ställa sig på och SAMTIDIGT spela på. Ja, förutom en kam eller triangel kanske. Så, det blev kontrabas.
Min lärare hette Luciano. Han var en gammal italienare som ville att jag skulle spela "My Bonnie is over the ocean" och lära mig noter. Jag ville lära mig spela men gav fullständigt fasen i noterna. Prickar på ett papper? Jag plankade låten och lärde in den utantill. Jag minns fortfarande hur jag står där hemma i radhusköket och sjunger/spelar för mig själv medan resten av familjen var och handlade jordgubbar på ngn odling bortanför Bredsand. Fan vad bra det lät! Ungefär som en katt som försöker sjunga "My Bonnie" samtidigt som en brinner.
...men notpapperet hade man lika gärna kunnat ställa upp och ner för jag brydde mig ändå inte.
Ungefär vid det här laget (åldersmässigt) hade jag även slutat att härma min syster gällande musiksmak. Hon hade både kassett- och vinylspelare och band som Bros, New Kids On The Block, Eros Ramazzotti och Milli Vanilli gick varmt där hemma. För mig var det ju typ den enda musiken som fanns. Jag hade faktiskt försökt lyssna på Skid Row innan men det var ju så elakt och dom hade ju ormar i sina musikvideos. Läskigt!
Dock fanns faktiskt några guldkorn i syrrans skivsamling - däribland bandet Extreme.
Extreme hade ju låten "More than words" och den ville ju jag lära mig! Men vadå, på kontrabas? Eh...nujj? Så jag hittade en gammal akustisk gitarr i förrådet och försökte till allas förtret att lära mig spela. Och...var tillbaka på "My Bonnie...".
Men så hände det:
Guns n Roses och Metallica kom in i mitt liv. För dom var ju inte läskiga? Inga ormar där inte? Döm mig inte. Jag kallar det för tidig tonårsrevolt och där passade lite elak musik in faktiskt. More on this to come.
Ungefär här blev kontrabasen bara dammigare och dammigare.
Vid det här laget hade morfar hunnit få en stroke och sålt sin kontrabas. Istället hade han köpt en svart elbas av märket Westone tillsammans med en Roland Cube 50-förstärkare. Nu var det inget instrument som blängde på mig hemma hos morfar längre - nu skrek det istället: "SPELA PÅ MIG! SPELAAAA! JAG ÄR ROCK N ROLL!!!!!!!!"
När jag fyllde 11 år hade jag hunnit lägga ner kontrabasspelandet och "My bonnie..." På denna 11:e födelsedag fick jag faktiskt morfars elbas och stärkare! Salig sprang jag omkring där hemma och funderade...på hur fan man egentligen spelade. Hmmm...
Men sagt och gjort, det var bara att stoppa in Metallicas svarta skiva i min gamla bandspelare och försöka att följa John. Jag spelade så klart med tummen och hade konstant träningsvärk i högerarmen under säkert en månad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar